Hejsan hoppsan!
Imorgon har jag ett stort feting kanjitest
På fredag har jag ett stort feting achievement-test
Idag fick jag alla rätt på gårdagens kanjiförhör
Jag hoppas på samma resultat imorgon.
Allt har varit som vanligt. Skola - hem - plugga - sova.
Jag vet inte om jag har nått slags stadium eller om jag bara är nere i en svacka. Men jag har helt ärligt haft ganska pendlande humör på sistone. Jag känner mig lost, ensam och en enorm meningslöshet. Kommer jag någonsin kunna lära mig flytande japanska? Det här har inget med skolan och göra för det har blivit bättre. Trots att min klass e jobbig och en av lärarna usel så har jag börjat lära mig saker och de går igenom saker som är bra för mig att få en förklaring till. Frustrationen ligger i att jag förstår så förbannat bra vad alla säger men kan inte svara! Är det det att jag är nervös? Eller är det det att jag helt enkelt inte kan? Varför använder jag mig inte av de meningarna, orden, fraserna jag hört förr och faktiskt förstår? Varför finns de inte i skallen när det är min tur att öppna käften? Är jag för ivrig? Är jag för otålig? Jag vill lära mig japanska nu! Jag vill kunna det nu!
Har jag hemlängtan? Jag vet faktiskt inte. Jag tänker inte så mycket på Sverige eller hemmet. Jag har askul här med nya supertrevliga vänner. Jag älskar miljön jag är i. Varför känner jag mig så ensam? Kanske jag inte längtar hem, bara saknar så förbannat mycket folk. Pratade med Jojjo igår, fan vad jag saknar dig <3 Du är bäst utan protest. Jag saknar min mamma och hennes höga "EMMA!!!" fast jag är i rummet bredvid. Jag saknar Pappa och hans "hej" han alltid säger på samma sätt när han kommer hem. Jag saknar mina syskon som jag alltid kan vända mig till, jag saknar mina syskons respektive(ar?) som jag alltid kan skämta med, jag saknar mina syskonbarn som jag älskar så otroligt mycket. Jag saknar mina vänner från Carlforrsska och jag saknar att bli taggad på facebook i massa fotton som tagits under alla knaskvällar. Gud vad jag saknar er alla!
Jag har väl kommit till den perioden alla till slut befinner sig i. Jag kanske håller på och vänja mig vid allt nytt och spännande och inser vad jag faktiskt gör. Ja och som sagt ni ska ju såklart missförstå mig rätt här - jag mår fortfarande väldigt bra. Jag upptäcker bara då och då, speciellt på kvällarna att jag är på dåligt humör och känner att det är något som trycker. Jag ville bara skriva av mig lite. Rensa hjärnan lite så jag kan fortsätta framåt sen.
...vilket är precis det jag ska göra nu.
Pojkarna har lagat mat och det blir en tripp ner till DK diningroom.
MAAAT!
aww <3 alla har sina ups & downs, men det betyder säkert bara på att ngt bra snart är på väg att hända! En förändring. Lycka till med prov m.m... det fixar du galant!
SvaraRadera//Jojjoooo
Grattis till provet och i morgon kommer det att gå jättebra, jag vet det, Du är Duktig. Humöret kan skifta från dag till dag, det blir alltid bara bättre.Du vet Min Kära Emma att Du har oss alla här hemma som längtar efter Dig, vi är ju en stor familj som bryr om varandra.Du vet att jag, Din Mamma,längtar jätte jätte mycket efter Dig, ibland faller en tår när jag tänker på Dig.Stor Kram till Min Älskade Dotter/ Din Mamma
SvaraRaderaEn dag kommer japanskan säkert bara att släppa och då kan du prata hur bra som helst obehindrat. Det viktigaste tror jag är att verkligen öva på fritiden. Och som Jojjo säger alla har sina ups & downs, och det är helt OK. När saker blir vardag kan man inte bara gå omkring och vara SUPERGLAD hela tiden. Vardag är vardag, ett allmäntillstånd. I början när man kommer till ett nytt ställe är det som en förälskelse, alla trevliga människor, allt är grymt kul. Sedan upptäcker man att även dessa människor och stället har negativa sidor. Efter ett tag får man en mer realistisk syn på det hela och saker blir vardag. Vardag är en bra sak :) Ska bli grymt kul att hälsa på dig. Ses snart. Love you!
SvaraRaderaDet är kloka ord från Dig, Charlotte, att mina barn är kloka, jag är stolt över Er.
SvaraRaderaJaha...jaa...jag har inget mer att tillägga! Eller, jo..BANZAI!!! Japanskan kommer, det tar tid att lära sig prata, även om man kan massor tar det tid att lära sig att säga vad man kan.
SvaraRaderaHåller med föregående talarna! Vad jag förstår så är det alltid svårast att prata språket man lär sig, förståelsen kommer snabbare, se på små barn! Så håll ut, det kommer!! :) OCH JAG SAKNAR DIG!
SvaraRaderaJag kan bara hålla med Charlotte - så klokt och så rätt.
SvaraRaderaJag har aldrig bott SÅ långt bort som du gör men när jag bodde i Umeå var det lite för långt till Blekinge för att jag skulle kunna träffa min familj så ofta som jag ville. Vi sågs inte speciellt ofta. Mina syskonbarn var också små då, precis som dina är nu. Men vet du, jag KÄNNER mina syskonbarn på riktigt. Och de känner mig. Du kommer att vara den där spännande fastern som bodde i Japan och som har massa saker att berätta om. JAG var spännade när mina syskonbarn var små och då bodde jag bara i UMEÅ ;-)
Vi saknar dig Emma - mycket!
Många kramar
Alltså, det där med att du förstår men inte kan (eller vågar) svara förstår jag verkligen. Jag tror att det är så när man lär sig ett språk, men när man väl känner så tror jag att det kommer gå bättre ganska snabbt. Jag känner exakt som du nu (även om jag är i Sverige och på en mycket lägre nivå än du), så jag vet känslan i alla fall. Men det kommer bli bättre!
SvaraRaderaSaknar dig mycket! Gabbe hälsar!
Kram!!!
Vi saknar dig också...
SvaraRadera