Obehaglig kvällspromenad

Hejsan hoppsan vänner och ovänner!

Igår när jag var ute och gick vid cirka 22 på kvällen hände något ganska obehagligt.
Jag gick i ett väldigt stort grannskap och när jag menar grannskap menar jag sjukt små och smala gator, täta hus och om du går vilse befinner du dig utan tvekan i en labyrint. Jag gick med raska steg till musiken i min ipod och för några sekunder kunde jag se något vingla i ögonvrån, några sekunder till och jag vänder mig om. Vid sidan av mig i en av de smala gatorna går en man och stödjer en annan man vars ansikte är totalt nerblodat! Det forsar blod från hans skalle och ansiktet är upprivet ganska rejält på vissa ställen. Eftersom allting händer så fort fortsätter jag gå i min raska takt och har egentligen inte riktigt fattat vad som händer. Men obehaget tog inte slut där! Några meter framför mig vinglar en man fram med sin cykel. När jag närmar mig honom passerar jag två eller tre spyhögar och precis när jag ska gå om honom ställer han sig och spyr igen. Riktigt riktigt äckligt. Jag fortsätter gå i cirka en kvart och inser sen att jag måste ta samma väg tillbaka för att hitta hem. På hemvägen hör jag ambulanssirenerna och när jag passerar platsen igen är vårdare på plats och tar hand om en blödande gubbe som ber om ursäkt om och om igen. Jag hade alltså precis bevittnat något som händer flera hundra gånger varje natt i Tokyo. Jag vet inte hur det är med alkoholismen här i Japan men det verkar som att man kan se berusade medelåldersmän varje kväll vilken veckodag som helst här. Det mest tänkbara scenariot i det här fallet är att gubben hade varit ute med arbetskollegor efter jobbet (vilket är väldigt vanligt i Japan, visa respekt och hängivenhet till sina arbetskamrater o shit), druckit lite för mycket (asiater tål inte alkohol) och sedan ramlat med ansiktet före. Var spygubben tog vägen har jag ingen aning om, skulle dock inte bli förvånad om han fick åka ambulans han med. Jag fick i alla fall levande bevis på varför man hör ambulansen var 5 minut på natten. Riktigt obehagligt var det i alla fall.

Miyazaki-sensei kom fram till mig i slutet på lektionen igår. Hon sa att jag inte ser ut att ha kul på lektionerna och stundtals ser jag ganska sjuk ut också (mådde lite illa igår).Hon frågade om jag ville byta upp en klass och peppade mig till att plugga kanji så hårt jag bara kan för att klara av det. Hon är en riktigt bra lärare, Miyazaki-sensei. Hon sa att det börjar hända saker nu när det gått en månad. Man är på gränsen till att vänja sig vid vardagen och blir lätt sjuk, får hemlängtan och noll motivation. Grejen är att jag faktiskt tycker att det börjat bli lite svårare och att det nu kommer upp många saker som jag förvisso redan kan men som är riktigt bra att jag går igenom så att jag FÖRSTÅR dom. Jag har jättekul medan jag lär mig japanska och jag älskar livet i Tokyo. Problemet nu är klassen. Kineserna viskar och pratar och är oengagerade och väldigt tillbakadragna och fransmännen längst bak hörs hela tiden. Folk lyssnar inte, folk fattar inte och folk lär sig inte. Därför går det åt hela dagen för att få folk att lära sig. Misstolka mig dock rätt. Jag vet att jag klagar och så. Men jag mår jäkligt bra och i övrigt lär jag mig japanska varje dag på ett eller annat sätt, i klassen också, lektionerna är bara lite väl sega för mig. Jag klarar mig till nästa stora prov, tror jag. Jag sa till Miyazaki-sensei att jag tyckte hon var en bra lärare. Det är ändå en skillnad mellan lärare i Japan och andra länder. Det känns verkligen som att de bryr sig här på ett helt annat sätt. När Simon lämnade i fredags till exempel så sa Miyazaki "oh, det är så rörande, min värdefulla elev ska hem!", det hade bara gått en månad liksom? Både lärare och rektorer verkligen peppar elever till att plugga. Its nice.

Det var lite om det.
Nu ska jag äta frulle!
Ciaobaaai