Lost in translation

Hejsan alla där hemma!

Nu är vi inne på de sista perioden innan jullovet som börjar om 8 dagar.
Det betyder att jag är i princip upptagen och trött varenda sekund som går om dagarna.
Förutom att vi har som nämnt tidigare kanjiprov varje dag har vi final test i listening, writing och speaking inom kort. Tydligen ska vi också ha final exam nästa måndag. Igår hade jag även ett stort kanjiprov. Vad ska man säga, det är intensivt!
Inte heller blir det bättre av att jag hatar min klass. Misstolka mig rätt som vanligt. Alla är trevliga när man pratar med dom en och en (och så länge jag börjar, kineser är blyga varelser, appearently) men som klass är de den värsta klass man kan ha. Huvudvärken jag hade efter dagens lektion var outhärdlig. Jag håller humöret upp med senaste min lärare skrev i min läxbok. En av läxboksfrågorna var "är du bra på japanska? och jag skrev "jag vet inte, vad tycker du" som svar. Då hade läraren skrivit en sidenote "前も上手が、今もっと上手になりました！" (Du var redan bra när du kom, nu är du ännu bättre!). Ah, japslärare <3

Ju mer tiden går här i Japan upptäcker jag att allt är på riktigt. Kanske lite luddigt uttryckt men jag menar att tiden faktiskt inte stannat medan jag är här. Ni lever också era liv i Sverige. Saker händer som jag inte har någon aning om. Det är ju fan redan den 15de! Det är mindre än 10 dagar till julafton, vadfan?! Jag har inte tidigare insett att det faktiskt är december vi snackar om. Att jag for real inte kommer vakna upp i min egen säng på julafton som jag gjort i hela mitt liv. Igår låg jag till och med och snyftade innan jag somnade. Jag började plötsligt sakna Royal så förbaskat mycket. Jag låg och tänkte på hur julen skulle se ut om jag var hemma, nu när han inte finns. När jag åkte från Sverige hade fem månader gått sen han dog, ändå känns det som det hände precis innan jag åkte. Jag är lite skraj för att komma hem och vänja mig IGEN vid att han är borta. Det känns som att inget kommer vara likadant när jag kommer hem. Kompisar skaffar nya liv, syskonbarnen blir stora, jag har inte ens vant mig vid att min storasyster Charlotte inte ens bor i Sverige längre. Det känns som att jag åkt till Japan och startat ett nytt liv och lämnat mitt gamla hemma, som jag sedan återvänder till, outvecklad, när livet i Japan är slut. Och vad fan ska jag göra efter detta?

Idag när vi skulle hem stod det en ambulans vid stationen. Någon hade hoppat igen. Som tur är fick jag inte se de jag var mest rädd för. Dana berättade nämligen om att hon hade varit med om samma sak i Shinjuku men då också sett ambulanspersonalen bära ut svarta påsar. Usch. Jag blir på sjukt konstigt humör när jag tänker på sånt. Döda kroppar och grejjer. En helt livlös människa eller... rester av en människa som tidigare andades. Jag kan inte förstå den kontrasten, och jag blir helt... stum av att bara tänka på det. Usch. Man måste ta vara på livet helt enkelt!

Ni får ursäkta mina filosofiska tankar. Det blir lätt så när man sitter vaken klockan ett på natten. Suck. Det blir nog sängen med desamma.

I veckan ska jag i alla fall inhandla lite billigt julpynt till rummet. Lite julstämning får jag fan fixa nu när snön hatar japan och vägrar falla. Tänk. Lite snö och jag skulle vara så mycket gladare! I helgen blir det även Ikea. Jag må va i Japan, men svensk jul ska det tamejfan vara!

Lång text igen, tack alla som läste allt!
Godnatt!