Japan skakar

Mitt huvud värker. Och ibland känns det som att jag vill kräkas.
Klockan är fyra på eftermiddagen och jag har precis vaknat av ett skalv.
Japan skakar fortfarande.

Allt började igår.
Halva skoldagen hade redan gått och vi var mitt uppe i en lektion. Folk hade svårt att förstå vad läraren gick igenom och jag satt mest och var irriterad. Då José, som inte är världens bästa elev i klassen började ropa "Jishin, Jishin" trodde jag först att han gjorde ett misslyckat försök att svara på lärarens fråga. Några sekunder efteråt kände jag hur hela klassrummet skakade.

Till en början var det en rolig grej. Att hela marken skakar är ju inget man direkt som svensk upplevt förut. Har man däremot varit i Japan i ett halvår har man garanterat känt lite skakningar då och då vilket gör att man inte blir så skrämd när det skakar till igen. Vi skrattade lite, tog lite bilder på varann medan vi fejkade några skrämda miner. Tills det började skaka rejält. Läraren beordrade oss att krypa under bänken med väskan över huvudet. Det kom cirka två stora skalv efter det och sen var allt relativt slut. Folk tröttnade, ville gå hem, tog inte jordbävningen på för allt stort allvar. Lärarna förbjöd oss att gå ut, det är ute det är farligt. Börjar saker rasa är man halshuggen på ett kick. Efter 40 minuters isolering meddelade lärarna att vi skulle ta oss ut till ett dagis skolgård som bara låg några meter bort. Där fick vi information om att tåg, buss och andra färdmedel hade stannat totalt och folk som inte kunde promenera hem fick räkna med att bli kvar ett bra tag.

Jag och några kompisar till till the hub. Där satt vi i några timmar och kollade nyheterna. Sendai, där allt först inträffade, hade en tsunami dragit över och stora eldsvådor hade börjat ta sig vid. Fartyg låg upp och ner på kajerna, bilar låg i högar, tsunamin sköljde över stora fält och åkrar. Tragedin var stor. Det var där ångesten kom. Ångesten om att man skämtat om det tidigare, tyckt att det varit häftigt och coolt att vara med om en jordbävning och adrenalinet om att det kanske händer igen. Så många människor, så många liv, så många hem som försvunnit och gått förlorat.

Vi hade tänkt få tag i taxi och ta oss hem. Jag och Carol sprang till skolan (den var öppen och några hade gått dit) för att meddela folk. Kön till taxin var 300 meter. Det var omöjligt att komma hem. Vi beslöt oss att stanna i skolan under natten.

Jag fick max två timmars sömn i skolan. I övrigt satt vi bara på internet och informerade familjen om situationen, spelade kort och försökte sova emellanåt. I radion varnade de för fler skalv. Det där stora skalvet kom aldrig igen, men man kunde alltid emellanåt känna skakningar i marken, större eller mindre. Lärarna varnade oss alltid för att gå ut, försatte oss med mat och mattor att sova på. Vid 6 tiden hade några få linjer börja gått igen. Ett gäng bestämde oss för att gå till Ikebukuro, 30 minuter bort och sedan ta tåget därifrån. Vilket vi också gjorde. Vi var hemma vid 8 på morgonen.

Jag satt i mitt rum igen.
Min bokhylla hade vänt sig diagonalt och mina smycken hade ramlat ner på golvet. Mina skrivbordslådor hade åkt ut och när jag öppnade medicinskåpet åkte allt på mig. Från mitt rum kunde jag se Fuji resa sig i morgonsolen. Nästan som ingenting hade hänt. Men man känner det, fortfarande. Japan slutar inte skaka.

Nu är det stora problemet kärnkraftverket som exploderat. Vad som händer framöver är oklart. Det är fortfarande jordbävningar där uppe. Det kan komma fler flodvågor. Det kan komma radioaktivt regn. Alla säger olika, ingen vet något säkert.

Det som händer här i Japan just nu är något som jag aldrig kommer glömma.
När jag var orolig och irriterad över att tågen inte gick och jag inte kunde ta mig hem förlorade tusentals människor sina. Mina tankar går ut till dom som förlorat sina nära och kära, där skadorna blivit förödande och vars hem skövlats bort. Jag tänker på er ständigt och hoppas innerligt att detta ska få ett slut snart och att Japan snart kan resa sig igen.

Tack till alla er som brytt er och lämnat meddelanden.
Jag mår bra, är säker och ni behöver inte oroa er mer.
Ni är underbara <3

Kram!