Första skoldagen!

Första skoldagen var här efter lovet och det kändes både bra och dåligt att börja igen.
Det positiva är självklart att få något att göra om dagarna, de dåliga är ångesten inför de prov vi skulle gjort under jordbävningsveckan - när kommer dom?

Innanför skoldörrarna möttes vi av...tomhet. Eftersom det är en ny tremånadersperiod skulle vi få ett nytt klassrum och nya lärare, vilket vi fick. Det som dock också är meningen att alla ska ha kommit tillbaka efter lovet - vilket inte var fallet. Många kommer inte tillbaka - någonsin. Klasserna som förr bestått av cirka 20 elever bestod nu av 6-7.

Åkte vi på proven direkt? Nej. Tydligen kommer vi inte göra några gamla prov alls. Dagen var i övrigt en rejäl mjukstart eller om man ens kan kalla det lektion. I min klass gick hela dagen åt att prata om det som har hänt. Vi fick tydlig information om att Tokyo är säkert, mat, vatten, allt funkar och är säkert. Vi fick även reda på vad vi kunde göra för att hjälpa de drabbade områderna. Som jag i tidigare inlägg skrivit om spara Tokyo el, stora delar av tunnelbanorna är nedsläckta, skolan är till största del nedsläckt, många rulltrappor funkar inte, bergodalbanor är nedstända på folktomma dagar. Detta för att dela med oss av vår el till de drabbade områdena. Vi blev dessutom strikt tillsagda att inte tro på rykten om att tokyo skulle var farligt och inte föra sådana rykten vidare. På japansk tv pågår just nu också väldigt många "stöttande" reklamer. Reklamer som förklarar vad vi ska göra i svåra situationer med uppmuntrande meddelanden. Detta var efter jordbävningen det ENDA som gick på tv och har svagt avtagit men finns fortfarande där. Dessa meddelanden gick vi igenom på lektionen, vad de betyder och vi fick till och med skriva egna uppmuntrande informativa meddelanden i poetisk anda. Det var i princip det enda dagen gick ut på. Innehållet är väl inget direkt att klaga på... snarare...

..Klassen då? Fortfarande likadan, dålig, fast färre personer. Vi har fyra nya. En svensk, som i och för sig bara bytt klass, astrevlig och ser lite ut som och pratar exakt som Magnus, Camillas Magnus alltså! Kul! De andra tre... tja..nej det är nog bättre att hålla tyst. Jag vill verkligen flytta upp en klass. Jag säger inte att jag är bäst, jag säger att de andra är sämst. Nej men allvarligt talat, detta är ju min blogg och jag borde få seriöst skriva vad jag tycker. Det är YTTERST få personer i klassen som kan det man SKA kunna och förstå efter ett halv år. Om man fortfarande har problem med att presentera sig själv, skilja på imperfekt och presens har man ingenting att göra där, allvarligt talat, mitt tålamod börjar rinna över. Det är en sak om det bara är de människorna de drabbar, och visst, grammatikmässigt, skrivmässigt och läsmässigt lär jag mig saker. Men det verkar som att från och med nu kommer det bli väldigt mycket gruppövningar - och kan de inte prata ALLS och förstår inte vad JAG säger är det illa, riktigt jävla illa.

Efter skolan drog jag och Carol och Yasmine hem till Emils och Pierres nya lägenhet. Jävligt fin och jävligt central och visst blev fan flyttsugen. Vi spelade kort och käkade mat och vi drog hem vid cirka 22.

Efter bara några minuter hemma möts vi åter igen av...



Lustigt, precis när allt var tillbaka i sin ordning.
Skalvet uppmättes till 7,4 och största sen den riktigt stora för en månad sedan.
Vi här i Tokyo kände den, absolut, men det var inte alls någon fara utan bara lite skakigt.
De som drabbades av de värsta skakningarna var i samma område som tsunamin drog över.
En ny tsunamivarning utfärdades på en meter men drogs senare tillbaka, vilket inte heller hade varit farlig för landet. Det kommer nog inte bli några komplikationer av detta skalv och Japan har allt under kontroll den här gången.

Nu ska jag ta gå och lägga mig.
Godnatt! <3

PS: Ni vet att jag läser alla era kommentarer och blir jätteglad över dom. Jag gillar bara inte att svara i kommentatorsfältet, så känner jag att jag måste svara eller är det något ni verkligen måste ha svar på - skriv på facebook istället! DS