自分の力

Hejsan där hemma.

Idag har golden week börjat för mig och det känns underbart skönt! Nu kan jag äntligen börja ta tag i saker!

Men det är inte det jag vill prata om i dagens blogginlägg.

Jag har vad jag kan minnas inte tagit upp det här i bloggen förut då allt var nytt och vi egentligen inte visste var det var. Men för ungefär fyra-fem månader sedan fick jag reda på att min storebror hade en tumör i magen, som sedan visade sig vara cancer. Han har fått äta medicin och gått på strålbehandlingar fram tills denna dag då han ska opereras. Han blev alltså igår inlagd på sjukhus. Det jobbiga med att bo i Japan är att man nästan stänger ute allt som händer i Sverige. Man blir för "upptagen" med allt som händer här att man inte reagerar på något. När jag fick höra det här blev jag självklart sjukt ledsen, men efter några veckor kändes det inte längre, vilket låter otroligt hemskt att säga. Jag tror det var för att det var så overkligt, självklart blev jag påverkad av det, men inte på samma sätt som om jag hade varit i Sverige. Igår slog det mig dock att min egna storebror faktiskt blivit inlagd, och ska genomgå en lång operation. Det var då det blev tungt. Även fast jag tror, hoppas och VET att allt kommer gå bra känns det jobbigt, otroligt jobbigt. Jag vill att allt detta ska ta slut nu, så att min finaste storebror kan återgå till sitt vanliga liv till sin sötaste familj. Mikael, jag tänker på dig och saknar dig, Josefine och Alma något så otroligt mycket. Jag längtar tills jag kommer hem och kan få se eran nya lägenhet och spendera tid med er. Jag vet att ni är en helt fantastisk familj och tillsammans med oss bakom er tar ni er igenom det här, inte allra minst du, min fantastiska bror

Igår var även en minnesdag. Minnesdagen för Royal, min första och enda husdjur. Det var igår exakt ett år sedan han gick bort och jag har nog aldrig känt mig så pass tom som jag gjorde då. För många är det "bara en hund", men för mig, mamma och pappa som levt med honom i 10 års tid var han så otroligt, otroligt mycket mer. När han dog i min famn trodde jag att jag skulle dö också. Och dagarna därpå skulle jag spela upp mitt slutprojekt i teater i skolan. Jag kan nog utan tvekan säga att det var den absolut jobbigaste tiden i mitt liv hittills. Min finaste Royal, som alltid kom och hälsade på mig när jag kom hem, som alltid sprang till soffan och la sig bredvid mig, som tröstade mig när jag var ledsen fanns inte mer. Jag kunde fortfarande ta i honom, men han fanns inte där. Som ett tomt skal låg han där och det var så... brutalt, så otroligt smärtsamt och traumatiskt att se honom död, helt livlös. Det är så jobbigt att skriva om de här och tårarna strömmar ut ur mig, allt kommer liksom tillbaka. Från att han var den där lilla valpen som skällde åt sin egen spegelbild, till...den där stunden. Han var inte bara en hund, han var Royal, en familjemedlem. Att jag, vi, levt utan honom nu i ett år är helt galet. Jag tänkte att jag aldrig kommer kunna leva utan honom. Det är också jobbigt att bo i Japan, jag föreställer mig många gånger att han ska vara där hemma när jag återvänder. Fast på ett eller annat sätt är han väl det, min lilla lilla gubbe.

Jag saknar dig Royal

Den sista bilden. Han var otroligt sjuk här men jag tycker ändå bilden är så himla fin.
Han satt på trappan som han alltid brukade göra och solade sig i morgonsolen. <3
Hoppas han var lycklig med oss, den där Royal.


Egentligen tänkte jag ursäkta mig för att skriva ett sådant sorgligt inlägg.
Men sådant behövs också ibland.

Kram på er alla där hemma.
Tjaaarå