Lite sådär halvseriösa nyheter!

Tjenare peeps and folks!

Idag fick jag en 450 G stor ostbågspåse av Amman som jag och min tappre följeslagarare, araben Carol nu kämpat med att vräka i oss. Många av er kanske tänker att "men Emma, borde du inte spara!?"....NEJ! VARFÖR SKULLE JAG?! Jag har redan väntat på ostbågar sen David var här och nu var det äntligen dags. Och helt ärligt (nu är de ju inte HELT slut, just a little note) tror jag att jag efter detta klarar mig i några månader till! ;) Det var förbannat gott men ja, jag klarar mig utan det!

Om ni nu trodde att denna nyhet var orsaken till dagens headline, tror ni fel.
Så alltså, nu till dagens ämne.

Förlängning.

Jag vet att jag har pratat om det här till och med innan jag ens hade satt min fot i detta land och alla från alla möjliga håll har kommit med åsikter, rådgivning och tips och jag uppskattar allt jag hört. Men nu är det i princip 98 % säkert att jag, Emma Sundelin, kommer förlänga min vistelse här i Japan med ett år. Och jag ska förklara detta lite djupare.

Det är nämligen så att ett år här inte räcker, någonstans. Jag vet att det kanske är lite tidigt att säga nu när det ändå är lite mer än fyra månader innan min egentliga vistelse här tar slut men jag har inte någon gång haft en desperat längtan efter att åka hem. Missuppfatta mig inte nu, för självklart finns det saker i Sverige jag älskar och tycker om. Självklart vill jag komma hem och krama mamma, pappa, syskon, svågrar och svägerskor, barnbarn och djur, självklart vill jag komma hem och leka med mina fina bästa vänner och självklart längtar jag varje dag efter att få träffa er igen. Men trots att jag reser varje dag cirka 80 minuter totalt till och från min skola, trots att vädret ena dagen är svinkallt och andra dagen svinvarmt, trots alla klagomål på min klass och diverse skumma människor, lagar och regler, ideal och idéer har jag inte en enda gång önskat mig härifrån. Och har jag inte gjort det än efter denna tid är det ytterst liten sannolikhet och risk att jag kommer göra det innan min tid här rinner ut. Jag trivs här, riktigt bra, bättre än jag någonsin gjort. Jag älskar att få lära mig, öva och prata japanska med nya bekantskaper, känna hur man utvecklas. Det är inte det att jag inte vill åka hem av rädslan att aldrig träffa folk här igen för tro mig det har jag redan varit med om. När jordbävningen kom åkte flertal av mina kompisar hem, nära som bekanta. Dk house som från början var fullproppat av människor är nu tomt och fler och fler flyttar härifrån. Ett år räcker helt enkelt inte bara, det räcker inte till att utvecklas inom det japanska språket, det räcker inte för att "få nog" av kulturen och jag har så mycket, personliga mål jag fortfarande vill nå och kämpa för inom detta land.

Jag vet att många även sagt att Japan inte kommer försvinna bara för att jag kommer hem. Självklart är jag även medveten om detta också. Jag känner bara att är det NU jag vill fortsätta med detta, varför gör jag inte det? Varför ska jag komma hem till Sverige för att försöka hitta något jag vill göra där när jag redan vet vad jag vill göra här? I och med att jag förlänger betyder det inte heller att jag kommer stanna här för alltid. Det betyder endast att jag förlänger, kommer hem senare helt enkelt. Men sen visst självklart vet man ju aldrig. Jag är inte ens 20 än och det är klart att jag vill ta reda på vad jag vill göra med min framtid. Det har funnits två saker i mitt liv som jag alltid velat göra. Ena, att lära mig japanska, andra, att spela teater. Kanske jag kommer tillbaka till Sverige sedan, med japanskan i ryggsäcken och utbildar mig där, kanske söker jag in på en skola här i Japan och pluggar drama här? Det är inte som att jag inte tänkt på sånt här, och jag är inte bara här för att leka. Jag vet att för vissa människor kan detta betraktas som en ungdomsgrej, nått man gör efter 12 år i skolan och att man sen måste tillbaka till verkligheten och börja jobba. Jag vill jobba, men jag vill jobba med något jag tycker om. Jag vet att jag inte slösar bort min tid och pengar på att vara här och jag kommer aldrig någonsin göra något som jag inte vill göra.

Sen är det frågan om pengarna. Att det kostar mycket. Tänk vad mycket studieskuld jag kommer ha. Men ärligt, helt ärligt, oavsett hut mycket jag kommer bli skyldig att betala tillbaka kommer jag helt själv, gladeligen betala tillbaka allting utan att klaga. Jag vet att det är värt det, och skulle jag ha minsta tvivel om att det inte var det skulle jag inte skriva detta. Jag vet massor av människor som har studieskulder höga som... ja vafan, en villa i hollywood men vi som svenskar får skratta oss lyckliga och vara glada över att vi faktiskt får sådana här möjligheter och chanser, och jag tänker ta chansen, punkt. Det har varit snack om till exempel att komma hem och plugga japanska där, få stipendium och åka tillbaka. Men nej, jag känner ändå att jag hellre förlänger nu än att åka fram och tillbaks. Och i frågan om att "tänk om du blir trött på Japan när du är där". Ja, nitlott för mig då. Hellre ångrar jag att jag åkte hit igen, än att ångra att jag inte gjorde någonting alls.

I övrigt så eftersom min tid här tar slut i september och eftersom det finns en kursstart i januari finns det ju gott om tid till att komma hem och umgås med er alla igen.

Jag vill så gärna att ni förstår vad jag menar med detta. Det är inget om att jag inte gillar Sverige, att jag inte vill träffa er igen, att jag bara leker här, att jag undviker att komma hem bli vuxen och börja jobba, jag gör det här för min framtid, för att se om det faktiskt finns något jag vill göra i framtiden. Som jag så många år försökt fundera ut vad det är. Och kom ihåg att jag fortfarande är ung. Det löser sig alltid i den här åldern, eller?

Nu lät det här som världens... farväl till världen-tal.
Men det är ju trots allt än ganska viktigt beslut, eller hur?

Phew, det var skönt att få skriva av sig!

Tack för mig!


Ps: till min familj o de, vi kan ju prata vidare på skype hörrni! <3