Det blir ingen skola på en vecka på grund av alla uppståndelse och efter den veckan har vi lov. Kort o gott har vi 4 veckors lov att vänta. Tråkigt. Finns inte så mycket att göra här.
Mina tankar går så här. Jag ska stanna i Japan, jag kommer inte åka hem till Sverige innan september om inte Japan hotas gå under, vilket det inte kommer göra. Blir Tokyo farligt åker jag ner till Kyoto till Tanja. Det är fortfarande inga problem i Tokyo. Visst Ud har förbjudit svenskar att åka till Japan överhuvudtaget, men vad skulle de annars göra? De tar de säkra före de osäkra. Det är inte så pass farligt att folk dör om de åker hit. Tokyo fortsätter fortfarande som vanligt. Vad jag hört så är inte radioaktiviteten så farlig som det blossas upp.
Tidningar kan ta sig i rumpan. Jag e trött på att media försöker blossa upp allt som att det är Japans undergång och att hela landet kommer dö ut.
Jag har tillräcklig koll på läget.
Säkert även mer koll än vad ni där hemma här.
Så nu slutar ni oroa er.
För övrigt så stänger de ner tågen då och då, även affärer och liknande sparar på elen vid vissa tider. Hela Tokyo släcks alltså inte ner.
Återkommer senare.
Kram!
PS: Sen självklart förstår jag att ni är oroliga, det skulle jag också vara. Men jag kan inte göra så mycket annat än att försöka lugna ner er. Det är inte meningen att låta sur eller irriterad i nått inlägg, så ta det inte fel. Jag vet bara vad jag sysslar med. Oroa inte ihjäl er. Kram.
15 mars 2011
14 mars 2011
Varmt "kaos"
Skulle det vara som vanligt här i Tokyo, skulle jag troligtvis glädja mig åt den 20gradiga vårsolen och utan problem slänga undan jackan i skåpet. Nu är det inte så.
Jag sov i Carols rum i natt, vaknade vid 10 och åkte iväg vid halv 12. Inga expresståg gick. Det fick bli ett lokaltåg till Ikebukuro. Väl i ikebukuro får vi mail om att skolan är stängd, totalstängd, att det alltså inte går att komma in. Det blev raka vägen hem. När vi fick flera mail om att kontoret faktiskt var öppet. Många åkte tillbaka. Jag och Carol fortsatte hemåt. Jag är så trött på att höra massa jävla spekulationer. Jag vill ha fakta, jag vill ha information, jag vill höra sanningen.
Alla affärer är stängda, bara seveneleven och andra conviniencestores har öppet. Det är fullt av folk ute. Tågen slutar gå vid 4. Elen var aldrig avstängd i morse, men mest troligt kommer den stängas av ikväll. Förstår ni hur ironiskt allt är? Inte ens det faktumet att de skulle stänga av elen, som de varna om i tv, i högtalare utanför och på lappar över hela Tokyo om har de hållit fast vid.
Sen vet jag inte om jag blivit paranoid med det känns som antalet helikoptrar och flygplan har ökat i antal utanför mitt fönster. Jag hör dem hela tiden.
Uppdaterar senare.
Kram
Jag sov i Carols rum i natt, vaknade vid 10 och åkte iväg vid halv 12. Inga expresståg gick. Det fick bli ett lokaltåg till Ikebukuro. Väl i ikebukuro får vi mail om att skolan är stängd, totalstängd, att det alltså inte går att komma in. Det blev raka vägen hem. När vi fick flera mail om att kontoret faktiskt var öppet. Många åkte tillbaka. Jag och Carol fortsatte hemåt. Jag är så trött på att höra massa jävla spekulationer. Jag vill ha fakta, jag vill ha information, jag vill höra sanningen.
Alla affärer är stängda, bara seveneleven och andra conviniencestores har öppet. Det är fullt av folk ute. Tågen slutar gå vid 4. Elen var aldrig avstängd i morse, men mest troligt kommer den stängas av ikväll. Förstår ni hur ironiskt allt är? Inte ens det faktumet att de skulle stänga av elen, som de varna om i tv, i högtalare utanför och på lappar över hela Tokyo om har de hållit fast vid.
Sen vet jag inte om jag blivit paranoid med det känns som antalet helikoptrar och flygplan har ökat i antal utanför mitt fönster. Jag hör dem hela tiden.
Uppdaterar senare.
Kram
13 mars 2011
Dilemmat
Vad är det meningen att man ska göra i en situation som denna?
Vad är bäst? Ska man fly eller kriga?
Överallt hör man hoten om kärnkraften. Överallt hör man att det inte är någon fara.
Maten i affärerna börjar ta slut. Japaner låtsas som ingenting.
Jag vet att de flesta av er säger att jag ska åka hem. Men det är inte så enkelt.
Jag har kommit hit för att stanna i ett år, jag höll redan på att förbereda mig inför den vemodiga hemresan i september. Att helt plötsligt ändra tankarna till ett hemdatum inom några dagar känns omöjligt. Jag vill stanna kvar här. Jag vill inte åka hem, än. Jag vill vänta tills så länge att man vet något säkert om kärnkraften. Samtidigt vill jag inte stanna tills det är för sent.
Det är så dystert här. Alla är nedstämda och oroliga. Egentligen inte för kärnkraften, utan nedstämda över det faktumet att man kanske måste åka hem. Vi har det ju så bra här. Jag hittat så många nya fina vänner, har helt fantastiska lärare och får vara med om nya saker nästan varje dag.
Att åka hem de närmsta dagarna känns förhastat. Jag har tankarna på att vänta tills lovet, nästa vecka. Är det fortfarande krisigt åker jag hem under lovet och kommer tillbaka efter det, om det blivit bättre. Men då kommer andra problem. Re-entry visa. För att komma tillbaka in i landet med studentvisumet fortfarande gällande måste vi ansöka om ett sådant. Det skulle man gjort för längesedan om man planerade att åka hem men de tar utan tvekan undantag nu. Grejjen är bara det att man måste ha exakt returdatum och bevis (biljett, kvitto) för att kuna ansöka om visumet. Jag vill inte boka biljett. Där det också är massa problem. Biljetterna är dyra och planen är fulla.
Fan, det skulle ju bli så bra det här. David skulle komma på lovet och vi skulle ha så jävla kul. Våren och Sommarn är snart på väg och jag skulle börja bära mina sommarklänningar. Fan. Vilken jävla röra.
Nu är det en halvtimme kvar tills elen försvinner.
Ni får förlåta mitt lilla downfall här. Jag mår fortfarande bra och än så länge är allting fortfarande säkert. Jag är inte rädd, inte ens orolig. Jag är bara ledsen. Ledsen över det som hänt och ledsen för vad för konsekvenser som kan ske. Bli INTE oroliga för att jag skriver det här. Det är bara för att jag är lite ledsen för stunden.
Än så länge stannar jag. Jag ska stanna tills jag hör att det börjar bli farligt i Tokyo.
Blir det farligt, åker jag naturligtvis hem, då finns det inga tankar kring det hela. Det är bara nu, när man inte vet om det är farligt eller inte som alla funderingar nöter på hjärnan. Rather be safe than sorry?
Kram på er <3
Vad är bäst? Ska man fly eller kriga?
Överallt hör man hoten om kärnkraften. Överallt hör man att det inte är någon fara.
Maten i affärerna börjar ta slut. Japaner låtsas som ingenting.
Jag vet att de flesta av er säger att jag ska åka hem. Men det är inte så enkelt.
Jag har kommit hit för att stanna i ett år, jag höll redan på att förbereda mig inför den vemodiga hemresan i september. Att helt plötsligt ändra tankarna till ett hemdatum inom några dagar känns omöjligt. Jag vill stanna kvar här. Jag vill inte åka hem, än. Jag vill vänta tills så länge att man vet något säkert om kärnkraften. Samtidigt vill jag inte stanna tills det är för sent.
Det är så dystert här. Alla är nedstämda och oroliga. Egentligen inte för kärnkraften, utan nedstämda över det faktumet att man kanske måste åka hem. Vi har det ju så bra här. Jag hittat så många nya fina vänner, har helt fantastiska lärare och får vara med om nya saker nästan varje dag.
Att åka hem de närmsta dagarna känns förhastat. Jag har tankarna på att vänta tills lovet, nästa vecka. Är det fortfarande krisigt åker jag hem under lovet och kommer tillbaka efter det, om det blivit bättre. Men då kommer andra problem. Re-entry visa. För att komma tillbaka in i landet med studentvisumet fortfarande gällande måste vi ansöka om ett sådant. Det skulle man gjort för längesedan om man planerade att åka hem men de tar utan tvekan undantag nu. Grejjen är bara det att man måste ha exakt returdatum och bevis (biljett, kvitto) för att kuna ansöka om visumet. Jag vill inte boka biljett. Där det också är massa problem. Biljetterna är dyra och planen är fulla.
Fan, det skulle ju bli så bra det här. David skulle komma på lovet och vi skulle ha så jävla kul. Våren och Sommarn är snart på väg och jag skulle börja bära mina sommarklänningar. Fan. Vilken jävla röra.
Nu är det en halvtimme kvar tills elen försvinner.
Ni får förlåta mitt lilla downfall här. Jag mår fortfarande bra och än så länge är allting fortfarande säkert. Jag är inte rädd, inte ens orolig. Jag är bara ledsen. Ledsen över det som hänt och ledsen för vad för konsekvenser som kan ske. Bli INTE oroliga för att jag skriver det här. Det är bara för att jag är lite ledsen för stunden.
Än så länge stannar jag. Jag ska stanna tills jag hör att det börjar bli farligt i Tokyo.
Blir det farligt, åker jag naturligtvis hem, då finns det inga tankar kring det hela. Det är bara nu, när man inte vet om det är farligt eller inte som alla funderingar nöter på hjärnan. Rather be safe than sorry?
Kram på er <3
Info!
INFO:
Imorgon (måndag, 14de) kommer all el i Tokyo (det området jag befinner mig i) stängas av mellan 06:20-10.00, och 16:50-21:30, dvs svensk tid 22:20-02:00 och 08:50-13:30. Detta betyder att ni inte kommer kunna nå mig på något sätt alls. Anledningen till att de gör de här är för att balansera elanvändningen nu när ett kärnkraftverk måste stängas av.
Vi delar alltså av oss med våran el till de som inte kommer ha nån när kärnkraftverket stängs ner.
Vad jag hört så ska tydligen tågen fortfarande fortsätta gå men allt annat kommer vara nedsläckt. Allt är väldigt oklart. Kan vi gå till skolan? Kommer vi kunna se något alls på kvällen? Jag mailade skolan idag och frågade men har inte fått något svar än. Det är också misstankar om att det här kan hålla på upp till en månad. Det förväntas också en ny jordbävning på 7.4 (osäker på sista siffran) inom de närmsta tre dagarna, men är nog också mest bara spekulationer.
Det jobbiga i den här situationen är att man vet vad man ska lita på, vad man ska tro på. Alla kommer med ny information hela tiden, den ena säger emot den andra.
Den infon jag kom med nu är iaf 100 % säker. Läskigt när de ropar ute i högtalaren allt de här. Låter som att de är nått farligt, som en zombieattack eller nått. Haha!
Jag mår i alla fall fortfarande bra och hoppas att ni också gör det, kram <3
Imorgon (måndag, 14de) kommer all el i Tokyo (det området jag befinner mig i) stängas av mellan 06:20-10.00, och 16:50-21:30, dvs svensk tid 22:20-02:00 och 08:50-13:30. Detta betyder att ni inte kommer kunna nå mig på något sätt alls. Anledningen till att de gör de här är för att balansera elanvändningen nu när ett kärnkraftverk måste stängas av.
Vi delar alltså av oss med våran el till de som inte kommer ha nån när kärnkraftverket stängs ner.
Vad jag hört så ska tydligen tågen fortfarande fortsätta gå men allt annat kommer vara nedsläckt. Allt är väldigt oklart. Kan vi gå till skolan? Kommer vi kunna se något alls på kvällen? Jag mailade skolan idag och frågade men har inte fått något svar än. Det är också misstankar om att det här kan hålla på upp till en månad. Det förväntas också en ny jordbävning på 7.4 (osäker på sista siffran) inom de närmsta tre dagarna, men är nog också mest bara spekulationer.
Det jobbiga i den här situationen är att man vet vad man ska lita på, vad man ska tro på. Alla kommer med ny information hela tiden, den ena säger emot den andra.
Den infon jag kom med nu är iaf 100 % säker. Läskigt när de ropar ute i högtalaren allt de här. Låter som att de är nått farligt, som en zombieattack eller nått. Haha!
Jag mår i alla fall fortfarande bra och hoppas att ni också gör det, kram <3
12 mars 2011
Japan skakar
Mitt huvud värker. Och ibland känns det som att jag vill kräkas.
Klockan är fyra på eftermiddagen och jag har precis vaknat av ett skalv.
Japan skakar fortfarande.
Allt började igår.
Halva skoldagen hade redan gått och vi var mitt uppe i en lektion. Folk hade svårt att förstå vad läraren gick igenom och jag satt mest och var irriterad. Då José, som inte är världens bästa elev i klassen började ropa "Jishin, Jishin" trodde jag först att han gjorde ett misslyckat försök att svara på lärarens fråga. Några sekunder efteråt kände jag hur hela klassrummet skakade.
Till en början var det en rolig grej. Att hela marken skakar är ju inget man direkt som svensk upplevt förut. Har man däremot varit i Japan i ett halvår har man garanterat känt lite skakningar då och då vilket gör att man inte blir så skrämd när det skakar till igen. Vi skrattade lite, tog lite bilder på varann medan vi fejkade några skrämda miner. Tills det började skaka rejält. Läraren beordrade oss att krypa under bänken med väskan över huvudet. Det kom cirka två stora skalv efter det och sen var allt relativt slut. Folk tröttnade, ville gå hem, tog inte jordbävningen på för allt stort allvar. Lärarna förbjöd oss att gå ut, det är ute det är farligt. Börjar saker rasa är man halshuggen på ett kick. Efter 40 minuters isolering meddelade lärarna att vi skulle ta oss ut till ett dagis skolgård som bara låg några meter bort. Där fick vi information om att tåg, buss och andra färdmedel hade stannat totalt och folk som inte kunde promenera hem fick räkna med att bli kvar ett bra tag.
Jag och några kompisar till till the hub. Där satt vi i några timmar och kollade nyheterna. Sendai, där allt först inträffade, hade en tsunami dragit över och stora eldsvådor hade börjat ta sig vid. Fartyg låg upp och ner på kajerna, bilar låg i högar, tsunamin sköljde över stora fält och åkrar. Tragedin var stor. Det var där ångesten kom. Ångesten om att man skämtat om det tidigare, tyckt att det varit häftigt och coolt att vara med om en jordbävning och adrenalinet om att det kanske händer igen. Så många människor, så många liv, så många hem som försvunnit och gått förlorat.
Vi hade tänkt få tag i taxi och ta oss hem. Jag och Carol sprang till skolan (den var öppen och några hade gått dit) för att meddela folk. Kön till taxin var 300 meter. Det var omöjligt att komma hem. Vi beslöt oss att stanna i skolan under natten.
Jag fick max två timmars sömn i skolan. I övrigt satt vi bara på internet och informerade familjen om situationen, spelade kort och försökte sova emellanåt. I radion varnade de för fler skalv. Det där stora skalvet kom aldrig igen, men man kunde alltid emellanåt känna skakningar i marken, större eller mindre. Lärarna varnade oss alltid för att gå ut, försatte oss med mat och mattor att sova på. Vid 6 tiden hade några få linjer börja gått igen. Ett gäng bestämde oss för att gå till Ikebukuro, 30 minuter bort och sedan ta tåget därifrån. Vilket vi också gjorde. Vi var hemma vid 8 på morgonen.
Jag satt i mitt rum igen.
Min bokhylla hade vänt sig diagonalt och mina smycken hade ramlat ner på golvet. Mina skrivbordslådor hade åkt ut och när jag öppnade medicinskåpet åkte allt på mig. Från mitt rum kunde jag se Fuji resa sig i morgonsolen. Nästan som ingenting hade hänt. Men man känner det, fortfarande. Japan slutar inte skaka.
Nu är det stora problemet kärnkraftverket som exploderat. Vad som händer framöver är oklart. Det är fortfarande jordbävningar där uppe. Det kan komma fler flodvågor. Det kan komma radioaktivt regn. Alla säger olika, ingen vet något säkert.
Det som händer här i Japan just nu är något som jag aldrig kommer glömma.
När jag var orolig och irriterad över att tågen inte gick och jag inte kunde ta mig hem förlorade tusentals människor sina. Mina tankar går ut till dom som förlorat sina nära och kära, där skadorna blivit förödande och vars hem skövlats bort. Jag tänker på er ständigt och hoppas innerligt att detta ska få ett slut snart och att Japan snart kan resa sig igen.
Tack till alla er som brytt er och lämnat meddelanden.
Jag mår bra, är säker och ni behöver inte oroa er mer.
Ni är underbara <3
Kram!
Klockan är fyra på eftermiddagen och jag har precis vaknat av ett skalv.
Japan skakar fortfarande.
Allt började igår.
Halva skoldagen hade redan gått och vi var mitt uppe i en lektion. Folk hade svårt att förstå vad läraren gick igenom och jag satt mest och var irriterad. Då José, som inte är världens bästa elev i klassen började ropa "Jishin, Jishin" trodde jag först att han gjorde ett misslyckat försök att svara på lärarens fråga. Några sekunder efteråt kände jag hur hela klassrummet skakade.
Till en början var det en rolig grej. Att hela marken skakar är ju inget man direkt som svensk upplevt förut. Har man däremot varit i Japan i ett halvår har man garanterat känt lite skakningar då och då vilket gör att man inte blir så skrämd när det skakar till igen. Vi skrattade lite, tog lite bilder på varann medan vi fejkade några skrämda miner. Tills det började skaka rejält. Läraren beordrade oss att krypa under bänken med väskan över huvudet. Det kom cirka två stora skalv efter det och sen var allt relativt slut. Folk tröttnade, ville gå hem, tog inte jordbävningen på för allt stort allvar. Lärarna förbjöd oss att gå ut, det är ute det är farligt. Börjar saker rasa är man halshuggen på ett kick. Efter 40 minuters isolering meddelade lärarna att vi skulle ta oss ut till ett dagis skolgård som bara låg några meter bort. Där fick vi information om att tåg, buss och andra färdmedel hade stannat totalt och folk som inte kunde promenera hem fick räkna med att bli kvar ett bra tag.
Jag och några kompisar till till the hub. Där satt vi i några timmar och kollade nyheterna. Sendai, där allt först inträffade, hade en tsunami dragit över och stora eldsvådor hade börjat ta sig vid. Fartyg låg upp och ner på kajerna, bilar låg i högar, tsunamin sköljde över stora fält och åkrar. Tragedin var stor. Det var där ångesten kom. Ångesten om att man skämtat om det tidigare, tyckt att det varit häftigt och coolt att vara med om en jordbävning och adrenalinet om att det kanske händer igen. Så många människor, så många liv, så många hem som försvunnit och gått förlorat.
Vi hade tänkt få tag i taxi och ta oss hem. Jag och Carol sprang till skolan (den var öppen och några hade gått dit) för att meddela folk. Kön till taxin var 300 meter. Det var omöjligt att komma hem. Vi beslöt oss att stanna i skolan under natten.
Jag fick max två timmars sömn i skolan. I övrigt satt vi bara på internet och informerade familjen om situationen, spelade kort och försökte sova emellanåt. I radion varnade de för fler skalv. Det där stora skalvet kom aldrig igen, men man kunde alltid emellanåt känna skakningar i marken, större eller mindre. Lärarna varnade oss alltid för att gå ut, försatte oss med mat och mattor att sova på. Vid 6 tiden hade några få linjer börja gått igen. Ett gäng bestämde oss för att gå till Ikebukuro, 30 minuter bort och sedan ta tåget därifrån. Vilket vi också gjorde. Vi var hemma vid 8 på morgonen.
Jag satt i mitt rum igen.
Min bokhylla hade vänt sig diagonalt och mina smycken hade ramlat ner på golvet. Mina skrivbordslådor hade åkt ut och när jag öppnade medicinskåpet åkte allt på mig. Från mitt rum kunde jag se Fuji resa sig i morgonsolen. Nästan som ingenting hade hänt. Men man känner det, fortfarande. Japan slutar inte skaka.
Nu är det stora problemet kärnkraftverket som exploderat. Vad som händer framöver är oklart. Det är fortfarande jordbävningar där uppe. Det kan komma fler flodvågor. Det kan komma radioaktivt regn. Alla säger olika, ingen vet något säkert.
Det som händer här i Japan just nu är något som jag aldrig kommer glömma.
När jag var orolig och irriterad över att tågen inte gick och jag inte kunde ta mig hem förlorade tusentals människor sina. Mina tankar går ut till dom som förlorat sina nära och kära, där skadorna blivit förödande och vars hem skövlats bort. Jag tänker på er ständigt och hoppas innerligt att detta ska få ett slut snart och att Japan snart kan resa sig igen.
Tack till alla er som brytt er och lämnat meddelanden.
Jag mår bra, är säker och ni behöver inte oroa er mer.
Ni är underbara <3
Kram!
Uppdatering.
Tja.
Jag är hemma och helt utslagen och måste helt ärligt sova nu.
Jag mår bra. Jag uppdaterar ALLT när jag vaknar.
Man känner fortf lite skakningar då och då.
Hörs sen!
Jag är hemma och helt utslagen och måste helt ärligt sova nu.
Jag mår bra. Jag uppdaterar ALLT när jag vaknar.
Man känner fortf lite skakningar då och då.
Hörs sen!
5 mars 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)